Stockholm (HedgeFonder.nu) – Ursprungligen refererade begreppet martingal till ett spelsystem, det så kallade Martingalsystemet, som utvecklades i Frankrike på 1700-talet. Martingalsystemet går ut på att efter varje förlorat vad, dubblar man insatsen tills man vinner. I slutändan skall det då betyda att man alltid går med vinst. En förutsättning för att detta skall fungera är att man har tillräckligt mycket pengar för att kunna dubbla insatsen tills man vinner.
Eftersom den som använder martingalsystemet förr eller senare kommer att vinna, är det då säkert att man kommer hem med en liten vinst, förutsatt att den som spelar är oändligt rik. Annars, om man regelbundet gör martingaler, kommer man så småningom gå i konkurs – och desto rikare man är, desto större blir konkursen.
Strategier som bygger på martingala principer är välbekanta på de finansiella marknaderna. Riskhanterare kämpar, inte alltid med framgång, för att kontrollera oseriösa aktörer med martingalt agerande.
Om man i ett martigalt system finner sin första säkerhet otillräcklig, måste man få ett nytt lån. Såvida det inte finns obegränsat med resurser, men vem i verkliga livet har det?
Vad har då detta att göra med någonting alls? Vad händer om martingala strategier används på högsta nivå? Hur agerar EU och våra banker?
EU’s strategi för att hantera de senaste kriserna ligger inte långt från att vara martingal. Stort risktagande har alltid varit kännetecknande för Europeiska unionen. Den 30 november 2011 höjde man insatsen en gång till när Bank of Canada, the Bank of England, the Bank of Japan, European Central Bank, the Federal Reserve och Swiss National Bank skickade in mer pengar i det finansiella systemet. Detta tillvägagångssätt har mestadels fungerat. Men som med de flesta strategier fungerar det ända tills det kraschar.
Regeringar har svarat på alla de senaste finansiella kriserna genom att mata tillräckligt med pengar på marknaden för att avvärja en omedelbar kollaps. Varje gång EU: s institutioner har misslyckats med att avsluta en kris, har de återvänt med ett nytt och än större engagemang:
“Vi kommer göra vad som krävs” eller “Vi kommer att se igenom det”
Dessa är de viktigaste komponenterna i Martingaler systemet, och här har vi aktörer med närmast outtömliga resurser.
Den klokes reaktion på casinot är att inte gå dit. Den näst bästa taktiken är att planera en tidig kväll, och lämna när du har en liten vinst. Kan du inte klara dig undan, så acceptera en mindre förlust och vänd hemåt i tid.
Om euroområdet snabbt hade erkänt nederlaget i Grekland, skulle den ha drabbats av en hanterbar konkurs och lärt sig en viktig läxa för framtiden. Istället så använder man en martingal strategi. Eftersom storleken på insatsen växer efter varje räddningspaket, blir åtagandet att göra vad som krävs stadigt mindre och mindre trovärdig.
Den spelare som är övertygad om att hans system kommer att fungera pratar med rika vänner och kontakter, och ordnar finansiering. När Berlin har slut på pengar och förtroende, skickas en Bankir till Peking för att ordna mer kapital.
ECB har i det närmaste oändliga resurser och skulle de ta slut, går det alltid att trycka mer pengar. Upp till en punkt. Pengar som skapas av en centralbank är inte gratis – om det vore så, skulle vi alla vara lika rik som Krösus. Resurserna i en monetär myndighet kommer antingen direkt från skattebetalarna eller indirekt från alla genom den allmänna inflationen. För att finansiera satsningen skulle ECB vara tvungen att stå redo att köpa alla utfärdade statsobligationer, inklusive sådana som kan komma att utfärdas.
Om bara banken skulle lova att garantera våra förluster, säger förespråkarna för denna strategi, skulle han egentligen inte behöva betala. Om du bara ska låna mig lite mer pengar, säger spelaren, kommer du få hela summan tillbaka, och lite till. Martingal kan bli en hemsk strategi att följa. Är Europa redo för en ny kostsam omgång?
Bild: (C) Herbert Käfer—pixelio.de
